2017-03-02 Chile – Puerto Eden

Åttonde januari lämnade vi Puerto Williams i södra Patagonien och har nu seglat på i snart två månader utan någon större kontakt med omvärlden.  Vi har seglat 920 miles och stannat och ankrat på 28 olika platser. Vi är nu i Puerto Eden som ligger ungefär på halva vägen på sträckan upp till Puerto Montt.

Puerto Eden är ett litet samhälle med ca 150 invånare. Byn klassas som världens våtaste plats, men även som en av världens mest isolerade byar. Finns naturligtvis inga fordon annat än båtar och därmed heller inga vägar. Byn är koncentrerad längs stranden runt en mindre vik och alla hus ligger längs stranden. Istället för väg så går det en typ av brygga i trä runt hela byn. Fysisk kontakt med yttervärlden sker genom en färja som stannar till för ett kort stopp  två gånger i veckan. Faktiskt så regnar det mer eller mindre hela tiden.

Innan vi lämnade Puerto Williams besökte vi Armadan (Marinen/Kustbevakningen) för att få tillstånd att segla upp i Chile till Puerto Montt. Man upprättar en s.k. Zarpe (färdplan med riktlinjer) som undertecknas av båda parter. Där anges färdväg och när du senast ska vara vid vissa platser. Vi har t ex angett Puerto Eden senast 15/3 och Puerto Montt senast 30/4. Om du inte anlänt före utsatt datum kontaktas först anhörig och sedan startas fullt sökpådrag. Förutom Zarpen så måste man fylla i otaliga papper om båtens utrustning och kvalité. Man anger hur mycket diesel, vatten man har samt för hur många månader matförråden räcker.

Innan vi sedan lämnar hamn måste vi ropa upp Armadan på VHF och meddela när vi går och vad nästa destination är samt ETA för denna. Sedan har Armadan bemannade posteringar längs hela Beagle kanalen och dessa kontaktar alla båtar som passerar, för att förhöra sig om ”Last port, Next port, ETA, etc”. Många av dessa killar har nog lite långtråkigt, för ibland kan de ropa upp fyra fem gånger för att ställa kompletterande frågor eller klargöra vissa saker. Trevliga inslag i en för övrigt väldigt ödslig skärgård.

Efter att vi lämnat Puerto Williams har vi vid våra stopp legat ankrade i många trevliga Caletas (vikar). I huvuddelen av dem har vi ankrat men även därefter dragit linor iland för att ligga tryggt vid hård vind. Ibland bara en lina men oftast två eller fler, några gånger upp till sex stycken. Linorna är upp till 120 meter långa och det går snabbt och enkelt att dra ut dessa. Ibland kan det vara lite trickigt att klättra upp från stranden till någon bra fästpunkt, typ träd. Det stora jobbet kommer sedan när detta skall plockas ihop i sina säckar igen. Om repen är rena går det ganska fort numera efter mycket övning, men ibland ha repen samlat upp typ slemmigt sjögräs som måste plockas bort för hand och meter efter meter. Inte så kul, har ibland tagit över en timme att komma iväg.

När det gäller våran segling på 920 miles i de Chilenska kanalerna, så är den inte rakt på målet utan vi har gjort en hel del ”avstickare” till speciella platser. Längsta omvägen har varit 120 miles. Seglingen är ganska frustrerande når man går i nordlig riktning, för man har motvind 29 av 30 dagar. Det hjälper inte att vinden kommer från väst vissa dagar eftersom den på grund av höga berg m m svänger in och blåser längs kanalerna. Vattenströmmen kommer generellt från norr och den varierar lite beroende på tidvattnet. D v s man har mer eller mindre motström när man seglar norrut. Den starkaste strömmen uppkommer dock av vinden och vågornas påverkan. Motströmen för oss har i snitt legat på 1,5 knop. Ibland bara 0,6 men ibland 3 knop. Vi Östersjöseglare är ju inte så vana med strömmande vatten och det är då ganska frustrerande när man ser på plottern vilka dåliga kryssvinklar det blir och därmed dålig snittfart mot målet. En av de jävligare dagarna flyttade vi oss bara 14 miles på en hel jäkla dags segling. Faktiskt så har vi under en annan dag haft bra sydlig vind och passade då på och gjorde 83 miles denna dag. Ett undantag, för nästa dag var det motvind igen.

Vinden är väldigt varierande. Under en dag är det mera regel än undantag att du kommer tidvis att ha stiltje och tidvis byvindar på upp till 15 m/s. Så seglenytan måste justeras  väldigt många gånger under en normal dag. Efter en hård dag med mycket vind är det fantastiskt härligt att komma in från ett vitskummande hav, rakt in i en Caleta som oftast är helt vindfri. Ibland gör dock bergen runtomkring att det kommer ner starka fallvindar som gör att båten dock måste vara rejält förtöjd.

Väderprognoser får vi genom att till datorn ladda ner s.k. GRIB filer. Där fås prognos på vindriktning, medelvind, vindbyar, molntäcke och nederbörd. Kan få prognos på 10 dagar, men det är ingen ide att ta ner mera än 5 dagar eftersom vädret växlar så snabbt. Normalt tar vi ner GRIB varannan eller var tredje dag. Det är faktiskt fantastiskt så träffsäkra de är upp till 4 dagar framåt. Nedladdningen sker via satellittelefonen och är inte gratis.

Dricksvatten finns att hämta från vattenfall eller bäckar som finns i de flesta Caletor, så vi behöver inte snåla med vatten. Det är dock ett visst arbete med att hämta i dunk och fylla på i båtens huvudtank.

Vi har hittills besökt fyra glaciärer. Den första låg vid en sjö, som vi nådde efter en skogspromenad på några kilometer. Sedan har vi besökt tre stycken som gått ner i havet. Den första var den östra glaciären i Seno Pia, sedan Amalia och sist Ventisquero Pio XI som är den största tidvattenglaciärerna i Patagonien. Alla dessa glaciärer har varit fantastiska fast på olika sätt. Ingen är den andra lik utan var och en har sin karaktär. Vi har haft tur med vädret vid alla glaciärbesöken med mer eller mindre strålande sol. Vi har promenerat runt i många timmar kring glaciärerna i väntan på en rejäl kalvning, men inget stort ras har skett i framkanten utan oftast inne i själva glaciären och då hörs bara ett enormt muller, ungefär som åska. Ibland blir det sättningar i isen och det smäller som kanonskott. Ludet som uppkommer vid kalvningar hörs många kilometer, så på natten vaknar man ibland av dessa mäktiga ljud.

Pio XI har en vattenfront på 3500 meter och en isvägg mot vattnet på minst 50 meters höjd och är enorm. När vi såg den för första gången, efter att ha rundat en udde, var den 18 miles framför oss, d v s 33 km, men jag hade nog gissat på max 10 km, eftersom man har svårt att föreställa sig dess enorma storlek.

Strålande sol så vi packade lunchkorgen och tog en utflykt med dingen fram till glaciären. Promenerad runt på moränen ett tag, men det gick inte att komma så nära isen som vi ville. Tog då dingen och körde försiktigt genom drivisen tills vi hittade en lucka utan drivis som möjliggjorde att komma väldigt nära ”väggen”. Fantastiskt, vi åt lunch sittandes alldeles nära glaciären. Då och då skedde små ras ner i vattnet. Trots små ras blir det ett enormt ekande ljud när detta sker. Det verkade rasa mera några hundra meter längre bort, så vi åkte dit och la oss på behörigt avstånd (ca 150m) för att beskåda dessa. Efterhand så rasade det mera och oftare, men inga stora isbitar, bara typ 2-3 ton. Synd att vi inte får se en riktigt rejäl kalvning sa vi till varandra och tjipptjillivipp så släppte en stor del av väggen, troligen tusentals ton. Allt gick sakta, som i ”slow motion” men med ett fruktansvärt dunder och brak. Isen slog i vattnet och kastade vattenrök säkert 100 meter upp i luften. Vi var helt förstummade i ca 3 sekunder, sedan ser vi hur det ut ur vattendimman reser sig en våg som nu hade satt fart mot oss. Lena skriker ”Tsunami, men kör då för helvete”, så jag ryckte i startsnöret och gamla Johnson hostade igång. I med växeln och full fart, nu hade vi börjat lyfta på bärvågen framför den rullande, skummande vita vattenkorv som jagade oss. Bra utförsbacke så Johnson tryckte på i säkert 20 knop. Vattenväggen som uppskattades till ca 4 meter kom som väl var aldrig närmare oss än 30-40 meter. När vi planat på ca 500 meter slutade vågen bryta och vi kunde stanna av och titta på efterspelet av vågen när den pressade sig ut längs sidorna av glaciären och forcerade genom drivisen. Ja nu har vi då varit med om en rejäl kalvning och det känns bra, dock blev detta lite mera dramatiskt än vad som är bra för hälsan.

Djurlivet är härligt här, mest fascinerande är sälarna. De är inte som våra ganska stora Östersjösälar, som bara visar huvet då och då på lite avstånd. Sälarna här är mindre och väldigt spolformade. Dom simmar jättefort runt båten och skjuter upp ur vattnet som en projektil för att flyga några meter genom luften och ner i vattnet igen. De ligger ofta på rygg och ”solar”med både fram och baklabbarna upp i luften som något slags konstverk. Delfiner är det också väldigt gott om, de kan ibland följa med under timmar simmandes runt båten. Ibland följer de med ända in i Caletan och är med vid ankringen. Ångbåtsanden är en  fascinerande fågel som det finns ganska gott om. Den förekommer tydligen bara här nere i söder och är unik på så vis att den tappat flygförmågan. Istället använder den vingarna som vattenpaddlar när den förflyttar sig. Den är snabb, minst 15 knop, och det ser väldigt roligt ut när den sätter fart. Ser ut som ett vitt skummande vattenmoln som åker fram på vattnet. Vid ett tillfälle mötte vi ca 70 st i en vik, alla blev skrämda och satte högsta fart i samma riktning. Svårt att beskriva hur det såg ut.

Centolla (King Crab) finns vad vi hört bara här nere i söder. Det är en krabba som väger upp till två kg och blir upp till en meter mellan spetsarna på armarna. Riktiga läckerbitar, med ett väldigt mört kött och med en smak som får andra skaldjur vi ätit att blekna. Det är lite läbbigt eftersom de är stora och levande. Katten är inte helt självsäker när man släpper lös dem i sittbrunnen. Man tar livet ur dem genom att köra in en kniv genom munnen, sedan måste benen brytas av för att den ska rymmas i ”stora grytan”. Ingen roligt jobb för en djurvän. Två krabbor är perfekt middag för 3-4 personer. Om du är vrålhungrig kanske du kan pressa i dig en hel själv. Vi har totalt köpt 4 st direkt från mindre fiskebåtar. De två sista köptes från en båt som hade brist på skithuspapper, så betalningen blev tre toapappersrullar. Dessa fiskare lever under enkla förhållanden och frågar oftast efter mjöl, socker eller kött som bytesvara. Vi blir ofta lite rörda när vi möter dessa killar, många unga, med bara hälften av tänderna kvar och regnställ modell 1939. De är väldigt snälla och alltid på gott humör.

När man seglar här nere är man väldigt ensam i något väldigt stort. Det är sällan man har känt sig så liten och utlämnad på naturens villkor. Man ska inte räkna med sällskap och när du planerar nästa ankringsvik behöver du inte fundera på om den är ledig, det är den. Vi har mött några båtar som varit på väg söderut.  Redan vid första glaciären mötte vi Red Max, med holländska Monique och Bas ombord, som hade nordlig kurs. Så med dem har vi seglat tillsammans vissa sträckor, vilket är trevligt och det underlättar också när man går in i Caletas. Båt nummer två kan då lägga sig bredvid båt ett och sedan dra lite kompletterande linor.  Red Max har nu kört från oss eftersom de ska vara i Puerto Montt början på april. Här i Puerto Eden är det nu världens seglarmetropol, med fem båtar. En Brittisk på väg söderut, en annan brittisk på väg norrut, sedan en tysk, en canadensare och vi också på väg norrut.

Nu ska vi handla några hundra liter diesel och om några dagar fortsätta vår färd norrut mot Puerto Montt.

Ha det bra Lena o Micke

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *