2015-11-17 Brasilien – Rio Grande

Efter tio dagar i Porto Belo drog vi upp ankaret och seglade 55 miles söderut längs kusten. Vi passerade utanför den stora ön llha de Santa Catarina och gick in till kusten någon timme före skymning. Det gick in en hel del dyning på ankarplatsen så nattsömnen blev inte så god, speciellt inte när det kom en regnfront klockan fem på morgonen och fronten förde med sig vind på upp till 18 m/s direkt från havet. Vågorna byggdes upp mycket snabbt och det blev stora krafter på ankarutrustningen. Vår avlastningstamp till ankarkättingen slets av efter några minuter och vi blev hängande direkt på kättingen och ankarspelet. Ankarspelet var på väg att slitas lös från båten, så vi startade maskin framåt för att avlasta spelet. Fick på en ny avlastningstamp och efter någon halvtimme gick vinden ner till bara 10 m/s. Så fort det ljusnade började vi ta upp ankaret, men det visade sig att det schackel som fäst den avslitna avlastningstampen blivit böjd och gick inte att ta loss. Fick ta fram vinkelslipen och kapa lös schackeln och sedan kunde vi ta upp ankaret. Jobbig start på dagen, men så är det ibland när man lever på naturens villkor. Nu skulle vi segla 335 miles ner till Rio Grand do Sul, som är sista stoppet före Uruguay. Vi hade god vind från NO så vi loggade 158 miles första dygnet och 151 det andra och kunde därmed droppa

Nattsegling mot Rio Grande. 10 m/s med revade "wing on wing"
Nattsegling mot Rio Grande. 10 m/s med revade ”wing on wing”

ankaret vid inloppet till Rio Grande vid lunchtid. Byn Rio Grande ligger 10 miles upp i floden, så vi väntade till nästa dag med att gå upp dit.

Under eftermiddagen stod jag och tittade på alla fiskebåtar som körde runt och la nät. Plötsligt kommer det upp något enormt ur vattnet bara 10 meter från båten. Ett huvud stort som på en tjur tittade upp med enorma ögon, sedan kom munnen som öppnades och visade en uppsättning bruna tänder. Gapet hade utan problem rymt två människohuvuden. Ingen säl, ingen delfin, vad f-n var detta. Inte bada här, nej nej. Dagen efter när vi gick upp mot Rio Grande fick vi svaret. På stenpiren längs inloppet låg det ett 50-tal sjölejon och slappade och när vi passerade grymtade en del av dem rejält.

Framme i samhället Rio Grande kunde vi lägga oss vid ”Museo Oceanograficos” brygganläggning. El och vatten, bevakning dygnet runt och jättetrevlig chef med personal. Ville inte ha något betalt utan tyckte att det var trevligt med utländskt besök. Eftersom det bara fanns utrymme för en båt långskepps fick vi lägga oss utanför holländska ”Dubhe”. Detta av främst praktiska skäl eftersom de

Vakthunden Balu med sina fina ögon
Vakthunden Balu med sina fina ögon
Katten smitit förbi Balu, känner fast mark för första gången
Katten smitit förbi Balu, känner fast mark för första gången

enkelt vill kunna gå iland med hunden och vi inte ville att katten  skulle springa iland så lätt. Hunden Balu vaktade bra på katten, så fort hon försökte ta sig över till land jagade Balu tillbaka.

 

 

 

Vinden skulle vända från S till N och börja blåsa rätt in i sidan under natten, så vi rodde ut med två ankare för att kunna avlasta trycket som båtarna pressar mot kajen. 50 respektive 80 meter lina borde räcka och sedan kopplades dessa upp från för och akter till våra elvinchar. Vinden kom under natten och vi fick byar på över 18m/s rätt i sidan. Vi använde alla våra fendrar samt några lånade. Avlastningsankarna satt bra i botten och tamparna höll, men tyvärr räckte inte dessa åtgärder, utan Dubhe pressandes under en vindby så hårt mot träkajen att ett skrovfönster knäcktes. Med lite tur går det att reparera.

I stan Rio Grande bor det 175 000 invånare och det finns en hel del

Avancerad varvsindustri i "u-landet" Brasilien. Refererar till Arne Mårtensons bok "Vid nytt roder"
Avancerad varvsindustri i ”u-landet” Brasilien. Refererar till Arne Mårtensons bok ”Vid nytt roder”

skeppsbyggnadsindustrier och enorma mängder stora som små fiskebåtar. Stan liknar inget annat vi sett i Brasilien, det påminner oss mycket om Estland i mitten av 90 talet.

 

 

 

 

Oceanografiska museet har också en rehab avdelning för djur. Skadade pingviner och sjöfåglar, samt en sjölejonhona vid namn Pirella. Pirella är 25 år gammal och togs om hand när hon var liten.

Sjölejonet Pirella i sin bassäng
Sjölejonet Pirella i sin bassäng
Sjöfågel under rehab
Sjöfågel under rehab
Pirella solar ansiktet
Pirella solar ansiktet

Fyra gånger har man ”sjösatt” henne med de andra sjölejonen i havet, men Pirella har ganska snart legat utanför sin bassäng och velat komma tillbaka.

 

 

 

 

Nästa etapp ner till Uruguay och stan La Paloma är på 200 miles och anses vara lite besvärlig med seglingsdjup på bara 20 meter och ibland snabbt skiftande vindar. Som det ser utjust nu blir vi nog kvar en till vecka i Rio Grande.

 

Solnedgång i Rio Grande
Solnedgång i Rio Grande
Tiggande pippi vid restaurangbesök
Tiggande pippi vid restaurangbesök
Suus, Balu och Lena i Rio Grande
Suus, Balu och Lena i Rio Grande
Båten utlånad som rekvisita vid fotografering
Båten utlånad som rekvisita vid fotografering

Ha det bra /Lena och Micke

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *