2017-12-16 Chile – Valdivia – bilresa upp till Peru

Är nu tillbaka i båten igen efter drygt 40 dygns vagabondliv. Känns  skönt att vara tillbaka och komma in i mera normala rutiner. Har nu under någon vecka fortsatt att jobba med konstruktionen av bogsprötet och detta blir klart för montering kommande vecka. Har nu också börjat med att bygga en ny hylla för ankarspelet, eftersom den gamla sviktar betänkligt vid hård belastning.

Men nu lite om bilturen. Hämtade hos Europcar den 25/10 ut en sprillans ny Peugeot 301 med dieselmotor. Perfekt med dieselmotor i Chile då dieseln bara kostar 7 kr och bensinen 10 kr/liter. Åkte till båten och hämtade katten för att köra henne till katt hotellet. Hon flyttade in, men såg klart skeptisk ut när jag lämnade henne och gick till bilen. Stackaren hade ju ingen aning om att hon skulle bli kvar i mera än 40 dagar. Åter till båten för att packa bilen, oj,oj,oj, va grejor som skulle med. 5 kg gasolflaska, gasolgrillen för att kunna laga mat i ödemarken, 2×20 liter dieseldunkar, 20 liter vattendunkar, kylbox, stor låda med pannor, köksprylar, kryddor, mm mm mm.  Två tält, sovsäckar, liggunderlag, filtar, kuddar och Lenas necessär stor som en militär persedelpåse. Till detta kommer då alla personliga saker, jag med en jättepersedelpåse och Lena med en något mindre. Heinz, vår resekamrat hade bara en liten ryggsäck och en liten, liten väska, typ en sån som en Chiwawa brukar åka i. Men vänta, det finns ju lite plats kvar, hmmm, kanske gitarren får plats. Jodå, med lättare våld gick också den in. Men nu var det fullt.

Startade vid 20 tiden, åkte in till Valdivia för att handla lite. Blev typ tre stora påsar. Efter mycket trixande fick också maten plats. Nu iväg norrut mot Santiago. Ut på Ruta 5, som är stora motorvägen i nordsydlig riktning. Det är närmare 100 mil till Santiago och vid 4 tiden på morgonen började mina ögonlock falla igen. I gryningen passerade vi en långtradare som någon timme tidigare hade kört av vägen i en stor utförsbacke. Rätt in i en bergvägg, lastbilshytten var bara ca en meter lång efter att 50 ton last tryckt på. Föraren satt nog kvar inne i mettalskrotet. Efter detta var min trötthet borta.

Flyttade in i en jättefin lägenhet med all tänkbar lyx. Till och med bilgarage i källaren. Fyra dagar i Santiago, med mycket promenerande, tunnelbana och taxi. Behövde en ny axeltätning till roderaxeln på båten. En hel del tid gick åt för att hitta en sådan. Startade med att leta upp SKF, som jag vet gör sådana tätningar. Lotsades sedan vidare i etapper för att slutligen några dagar senare och lite äventyr stå med två nya tätningar i handen.

Utsikt över Santiago från parken Cerro Santa Lucia
Utsikt över Santiago från parken Cerro Santa Lucia
Terraza Neptuno i Santiago
Terraza Neptuno i Santiago
Kung Neptun på Terraza Neptuno
Kung Neptun på Terraza Neptuno

Lämnar Santiago och åker vidare norrut 400 km, till staden La Serena. Checkar in i ännu en bra lägenhet. En dag senare är det Halloween, inget vi normalt bryr oss om. Här verkar de dock ta detta på stort allvar, alla restauranger var utsmyckade och med massor av erbjudande. Tja, varför inte, vi gick till kvartersbaren efter middagen. Här var det folktomt, klockan var ju bara 19. Vi beställde in brasiliansk Cappirinia för att uppleva gamla minnen. Gott, så efter någon timme tog vi en till. Jag sa till servitören att den första var lite svag, så snåla inte med Chasachan denna gång. Bra servitör, han fattade. Vid elvatiden började det vara ganska livat på stället, så vi tog ”en te” stark variant. Kul kväll i Brasiliens tecken. Tur att det inte är Halloween så ofta.

Kvartersbaren där vi firade Haloween
Kvartersbaren där vi firade Haloween
Light House i La Serena
Light House i La Serena
Rejäl kanon i La Serena
Rejäl kanon i La Serena
Fritt skottfält
Fritt skottfält
Japanska parken i La Serena
Japanska parken i La Serena
Svarthalsad svan i Japanska parken
Svarthalsad svan i Japanska parken
Strandvy i La Serena
Strandvy i La Serena

Gjorde en dagstur österut från La Serena. Passerade ett vattenkraft av imponerande storlek. Man hade byggt en imponerande fördämning i ”canyonen” som resulterade i en stor sjö på ca 1×10 km.

Fördämning för vattenkraftverk
Fördämning för vattenkraftverk
Väg över dammvallen
Väg över dammvallen

Åkte vidare österut och nu började vägen klättra sakta uppåt. Vägen blev smalare och snart var vi framme i byn Pisco Elqui, som är belägen i en fantastiskt vacker dalgång. Pisco är en chilenskt/peruansk brandy som är nationalspriten i både Peru och Chile. Varierar kraftigt i pris, en billig är knappt drickbar, medan en dyrare variant är fantastiskt god.

Pisco Elqui dalen
Pisco Elqui dalen
Lena dricker "Mote con Huesillo". Kokta torrkade persikor med våt majs - typisk chilensk dryck. Gott.
Lena dricker ”Mote con Huesillo”. Kokta torrkade persikor med våt majs – typisk chilensk dryck. Gott.

Fortsatte vidare upp i dalgången. Vägen var inte längre asfalterad och vissa motlut var på gränsen att vi klarade av. Vägen slutade med två gårdar och en vändplan. Blandade kaffe och njöt av naturens storhet innan vi vände ner mot kusten igen.

Nu kommer vi inte längre. Kaffe och sedan bakåt.
Nu kommer vi inte längre. Kaffe och sedan bakåt.

Nästa morgon checkar vi ut från lägenheten i La Serena. Åker vidare norrut längs Ruta 5, via staden Vallenar, och stannar för natten i kuststaden Caldera.

Stilla havskusten
Stilla havskusten
Sommarbosättning längs Stillahavskusten
Sommarbosättning längs Stillahavskusten

Nu är det öken på riktigt, inga träd, inget gräs, ibland några kaktusar.

Nu är det riktig öken mil efter mil
Nu är det riktig öken mil efter mil

Fortsätter nästa dag norrut längs kusten in i nationalparken ”Pan de Azucar”. Fantastiskt ökenlandskap, med otroliga färgskiftningar och bergsformationer.

Parken "Pan de Azucar"
Parken ”Pan de Azucar”

Fortsätter sedan till kuststaden Antofagasta. För att inte behöva köra omkring och leta boende, bokar vi en timme före ankomst via nätet ett hostal. Enligt beskrivningen skulle det ligga centralt i staden. Letade oss fram via vägbeskrivningen och hamnade tillslut på en väldigt trång gata med endast buckliga rishögar till bilar och en ohälsosam atmosfär. Kvinnan som drev stället sa att det bara var att parkera på gatan utanför och gick ut och flyttade sin bil lite så att vi skulle få plats. Kändes inte bra att lämna bilen, men det fanns inga alternativ. Efter tio minuter knackade föreståndarinnan på och meddelade att det nog var bäst om vi körde in vår bil i hennes garage. Förmodligen insåg hon att vår bil inte skulle klara natten ute. Omtänksamma chilenare.

Bred last?
Bred last?

Nästa morgon åker vi vidare rakt ut i öknen i riktning österut mot Bolivia. Passerar solpark med enorm storlek. Inte så konstigt eftersom norra Chile har världens högsta solintensitet.  Parken vi passerade består av 776 000 polycrystalline silicon photovoltaic moduler. Den leverera 493 GWh på årsbasis och det går stora kraftledningar därifrån.

Sol cells park
Sol cells park

Passerar över”Salar de Atacama”, Chiles största ”saltsjö”, med storlek av ca 100×80 km. Ett enormt stort område med bara salt, salt, salt och det ligger på en höjd av 2800 möh. Väster om ligger bergskedjan Cordillera, över vilken vi passerade innan vi kom fram så att vi såg ner på saltområdet. Fantastisk utsikt, där vi såg över ”saltflatan” till bergskedjan Anderna på östra sidan. Just i detta område består Anderna av många vulkaner, bl a Lascar, den mest aktiva i Chile.

Saltflatan
Saltflatan med Anderna i bakgrunden
Pyrande vulkan
Pyrande vulkan

Efter en lång dag med mycket natur och nya intryck, kom vi fram till staden San Pedro de Atacama, som ligger ganska nära gränsen till Bolivia. Stan kryllar av turister, flest sydamerikaner, men även en hel del européer. Charmig stad med massor av turistshoppar. Bodde på ett hostal  med 6-bäddsrum, så vi delade rum med två partybrudar. Det var lördag och rockkonsert i staden, så det var fullt ös. Brudarna kom hem vid tolvtiden efter första ”raggrundan”, målade om sig, bytte kläder och sedan ut igen. Hemma först vid 4-tiden, inget napp. De var inte så pigga vid 7-tiden när vi steg upp.

Plazan i San Pedro de Atacama
Plazan i San Pedro de Atacama

Nu är det varmt, ca 30 grader och solen livsfarlig. Flanerade på stan, slappade vid polen och efter middag på stan, åkte vi på kvällskvisten ut till ”Moon valley”, ett naturreservat nära staden. Fantastiskt område, som påminner om bilder vi sett av månen. Vi klättrade upp på en bergstopp, där vi inväntade solnedgången. Det var fint. Orkade inte vänta på månuppgång, men enligt hörsägen upplevs månen enormt stor här.

På väg upp i "Moon Valley"
På väg upp i ”Moon Valley”
På väg upp till utsiktsplatsen
På väg upp till utsiktsplatsen
Måndalen
Måndalen
Mera Måndal
Mera Måndal
Solen på väg ner i Moon Valley
Solen på väg ner i Moon Valley
Solen snart nere
Solen snart nere

Revelj 0600 och efter frukost iväg norrut, upp på höjd av 4600 möh, för att besöka världens 3:de största gejser-område. Naturen på vägen dit var fin, men gejsrarna var inget speciellt att se, dåligt tryck och dessutom tog man betalt för att komma fram till gejsrarna. Det var tungt att andas här uppe och man blev jäkligt yr vid lätt promenad.

På väg mot Gejserområdet
På väg mot Gejserområdet
Fjuttiga gejsrar
Fjuttiga gejsrar

Vi hade funderingar på att fortsätta norrut på dessa höga höjder, men vägarna var för dåliga så vi beslutade att vända västerut ner mot kusten igen.

För att komma till en bättre väg, tog vi en genväg och sparade ca 100 km. Denna genväg var  bara 10 km, men tog nog minst en timma. Övriga besättningsmedlemmar var skeptiska, speciellt Lena som varit på äventyr med mig tidigare. Men allt gick bra och vi kom ut på en jättefin väg som ringlade fram i en fantastisk dalgång. Ofta var det 500 meters fallhöjd om man skulle missa vägen. Det hade en stor lastbil gjort tidigare, den låg nu långt ner längs bergssidan och såg ut som en liten leksaksbil.

Lastbil som rasat över kanten
Lastbil som rasat över kanten
Zoom
Zoom

Stannade för natten i staden Calma, där vi hyrde en fin stuga på en campingplats. Campingägaren var en riktig ”samlare” av det mesta, gammal rostig T-Ford, 15 hundar, minst 15 katter och 2 lamor, för att nämna lite.

Lämnade Calma och tog oss ner på Ruta 5, som vi blåste på upp till kuststaden Iquique. För att komma ner till staden måste man lämna Ruta 5 och åka ca 30 km västerut ner till kusten. Det är i huvudsak 30 km utförsbacke, från 1300 möh ner till 5. Efter vissa orienteringsproblem hittade vi vår nya lägenhet, som även denna gång höll hög standard.

Vy över Iguique
Vy över Iguique

Slappardag, åkte ner på stan, till Zofree, ett ”tax free” område med massor av affärer. Handlade 2 flaskor helt okey whisky för 80 kr. Sedan blev det en ny kamera, med bättre zoom än den gamla, men dock lite större. Har nu konstaterat att det är bra med två kameror, en liten och en större beroende på situationen. Skönt med en slappardag efter utflykten på höga höjder.

Dags för mera dagsutflykt. Upp tidigt och iväg från kusten upp på drygt 1000 möh. Mulet och disigt vid kusten, men efter 15 km körning till ca 700 möh, bröt vi molntäcket och solen strålade. Temperaturen gick genast från 15 till 25 grader. Anlände till Humberstone 0855 och blev insläppta 5 min före öppningstid av en snäll vaktmästare. Behövde inte betala. Försökte få betala vid utpassage, men det gick inte, för det gjorde man ju när man gick in och det räckte med att betala en gång.

Infarten till Humberston
Infarten till Humberstone

Humberstone är ett saltpeterbruk som grundades 1872 och lades ned 1960. Här jobbade mer än 200 arbetare och de hade sina familjer med, så Humberstone var alltså en liten stad. 1960 lämnades allt bara rakt upp och ner och blev en spökstad. 1970 fick denna spökstad status som nationalmonument och 2005 blev den ett världsarv.

Eftersom vi kom så tidigt fick vi nästan en hel timme för oss själva innan andra besökare anlände i busslaster. Det var helt fantastiskt att gå runt i denna miljö som var mera eller mindre kvar i originalskick. Verkstäder, förråd, affärer, skola, teater, hotell, kyrka, huvudkontor, bostäder  mm mm. Fina minnesvärda timmar som vi fick här.

Köksutrustning
Köksutrustning
Hemma hos familjen
Hemma hos familjen
Kyrkan i Humberstone
Kyrkan i Humberstone
Lena dansar i balsalen på hotellet i Humberstone
Lena dansar i balsalen på hotellet i Humberstone
Köket på hotellet
Köket på hotellet
Poolområdet med läktare
Poolområdet med läktare
Lena testar poolbaren
Lena testar poolbaren
Teatern i Humberstone
Teatern i Humberstone
En av skolsalarna
En av skolsalarna
Tennisplan i Humberstone
Tennisplan i Humberstone
Sjukhuset. Här gynekolog avdelningen
Sjukhuset. Här gynekolog avdelningen
Gammal reklam för Nitrit soda
Gammal reklam för Nitrat soda
En av fabriksbyggnaderna i Humberston
En av fabriksbyggnaderna i Humberston
En rejäl fyrcylindrig motor som lämnade 320 hk vid 170 rpm.
En rejäl fyrcylindrig motor som lämnade 320 hk vid 170 rpm.
Verkstads gatan i Humberstone
Verkstads gatan i Humberstone
Förrådsavdelningen
Förrådsavdelningen
En enormt stor svarv
En enormt stor svarv
Tillverkad i Berlin, vilket är Heinz hemort.
Tillverkad i Berlin, vilket är Heinz hemort.
Bilverkstaden i Humberstone
Bilverkstaden i Humberstone
Mr Humberstone himself
Mr Humberstone himself
Mr Humberstones frus kammare. Skillnad på folk och folk.
Mr Humberstones frus kammare. Skillnad på folk och folk.

Åkte sedan iväg till Chiles största geoglyfområde. Där skulle de ha betalt för att få komma i närheten av bergssidan, så vi struntade i detta och åkte vidare upp till byn Pica.

Kyrkan i Pica.
Kyrkan i Pica.
Urtidspark i Pica. Allt i verklig storlek.
Urtidspark i Pica. Allt i verklig storlek.
Bad i varma källorna i Pica. Det är jag som år Albylen längst till höger. Blir så med långkalsonger på ett helt år.
Bad i varma källorna i Pica. Det är jag som år Albylen längst till höger. Blir så med långkalsonger på ett helt år.

En by som många chilenare talar väl om och ”dit måste ni åka”. Javisst var det en fin och mysig liten by, men tyvärr skruvar man ju upp förväntningarna eftersom många talar om denna by. Badade i byns varma källor och sedan efter 250 km bilåkande var vi tillbaka till lägenheten i Iquique.

Nästa morgon packade vi bilen igen, åkte sedan till Supermercado Lider och handlade mat och vatten för minst tre vildmarksdagar. Sätter sedan kurs österut. Efter någon timma svänger vi av huvudvägen och åker riktig ökenväg någon halvmil fram till ett berg. Där träffade vi på geoglyfen ”Gigante de Atacama”, som är den största förhistoriska antropormorfiska figuren i världen med en höjd av 119 meter.

Lena och Giant of Atacama
Lena och Giant of Atacama
Rejält stor gammal gubbe
Rejält stor gammal gubbe

Fortsätter ytterligare några timmar österut för att återigen svänga ut i terrängen längs ökenväg. Efter långsamma 25 km kom vi fram till ”Geyser de Puchuldiza”. Nu snackar vi riktiga grejer med konstant tryck och vattenpelare på minst 10 meter. Helt gratis dessutom, det är nog inte så många dårar som letar sig upp här. Men det var klart värt besväret.

På väg mot gratis gejser
På väg mot gratis gejser
Fint sprut och varmt som attan.
Fint sprut och varmt som attan.

Åker vidare mot gränsen till Bolivia, men just före svänger vi norrut längs väg A-95, som är av kvalitet ökenväg/dirtroad. Efter några mils skumpande stannar vi i byn Enquelga, där CONAF har en stuga för parkvakten. Vi är nu 3900 möh och får tillåtelse att övernatta i ett fyrbädds gästrum. Träffade här två bröder, som båda var födda på Galapagos. Det är bara kring 800 personer födda där, så det är nog lite unikt att träffa på två bröder därifrån. En av dessa fick höjdsjuka och sov inget på hela natten och tidigt på morgonen drog de iväg för att snabbt ta sig ner på lägre höjd.

CONAFS pakvakt. Lagar middag.
CONAFS pakvakt. Lagar middag.
Byn Isluga
Byn Isluga
Kyrkan i Isluga
Kyrkan i Isluga
Kryllar av dessa Alpackor
Kryllar av dessa Alpackor
Ägarnas olika färg märkning
Ägarnas olika färg märkning
Dom är fina tycker vi
Dom är fina tycker vi

Fortsatte nästa dag norrut, kunde bara köra ca 20 km/h p g a dålig väg. Efter många timmars körning och många fotostopp i denna fantastiska natur, kom vi fram till Termas de Pulluquere. Tog ett bad, men vattnet var så varmt att huden rodnade, luktade också ruttet ägg under lång tid.

Fin dalgång
Fin dalgång
Bad i för varmt vatten
Bad i för varmt vatten

Fortsatte några timmar till till nästa CONAF skogsvaktare i Guallatiri. Detta ligger vid foten av en 6300 meter hög vulkan, som det hela tiden ryker ifrån. Skogsvakten hade inga sängar, men vi fick lov att slå upp tälten och även låna toaletten. Packade för första gången upp våra nya tält och faktiskt den sista också under denna resa. Vi var nu på 4400 möh och fysiska kapaciteten var klart begränsad.  Alla tre drabbades av höjdsjuka och sov nästan inget på hela natten. Kraftig huvudvärk och lite illamående, inte kul. Kring 30 grader när vi kröp in i tälten, men tempen sjunker snabbt när solen försvinner och på morgonen låg tempen kring noll. Ganska skönt att komma ut och laga frukost i solen.

På väg in i Lauca nationalpark
På väg in i Lauca nationalpark
Stora vidder i parken
Stora vidder i parken
Fin natur
Fin natur
Vulkanen Parinacota 6300 möh
Vulkanen Parinacota 6300 möh
Tälten uppackade och resta.
Tälten uppackade och resta.
Middags pyssel
Middags pyssel

Åkte vidare och de sista 20 km ner till väg 11, som är en riktig väg, tog vi en genväg över ett bergspass. En riktig skitväg, men en helt fantastisk natur med flera aktiva vulkaner.

Vägen översvämmad. Hände många gånger. Fick ibland bygga med stenar så att vi kunde komma över.
Vägen översvämmad. Hände många gånger. Fick ibland bygga med stenar så att vi kunde komma över.
Vacker klassisk vulkan
Vacker klassisk vulkan
Aktiv vulkan
Aktiv vulkan
En vild Guanaco
En vild Guanaco

Väl nere på väg 11 hamnade vi i en stillastående kö med lastbilar. Stod stilla någon timme utan information, sedan kom från andra hållet minst 100 lastbilar. Det var ett enkelriktat vägarbete på minst 25 km. Vilken trafikplanering. Intressant var att 10 av 11 lastbilar var Volvo och den 11:e oftast en Scania. Kunde komma en Mack eller Mercedes någon gång.

Möte med många Volvo
Möte med många Volvo

Åkte nu ner mot Stillahavskusten igen, med sikte mot staden Arica. Stannade för natten i byn Putre, tog in på hostal, käkade på restaurang och somnade vid 21 tiden och sov hela natten på 3600 möh utan problem.

Vy ner mot Putre
Vy ner mot Putre
Okänt djur som inte var det minsta skygg
Okänt djur som inte var det minsta skygg
Putre kyrka. Nysnö på topparna i bakgrunden.
Putre kyrka. Nysnö på topparna i bakgrunden.
UV indikator i Putre. Finns på många Chilenska orter.
UV indikator i Putre. Finns på många Chilenska orter.

Vägen ner till kusten är tidvis mycket vacker. Stannade vid ett Inca-fort som var aktivt mellan 1350 – 950 BC. En mycket väl vald plats som måste ha varit ointaglig för en angripare.

Inca fortet
Inca fortet
Lena inspekterar
Lena inspekterar
Första försvarslinjen
Första försvarslinjen

Stannade och fikade kaffe och cocate hos en superhärlig chilenare, som drev sitt café mitt i öknen.

Café ägaren på språng och vi har det bra i skuggan
Café ägaren på språng och vi har det bra i skuggan
Mycket härlig snubbe
Mycket härlig snubbe
Cafêets bostadsdel var inrymd i den vänsta delen, som är en gammal tågvagn från England. Hur han fått den ut i öknen glömde vi fråga
Cafêets bostadsdel var inrymd i den vänsta delen, som är en gammal tågvagn från England. Hur han fått den ut i öknen glömde vi fråga
Fin dal på väg mot kusten och Arica
Fin dal på väg mot kusten och Arica
Nu börjar det bli lite grönt
Nu börjar det bli lite grönt

Fortsatte ner till Arica, där vi checkade in i den hyrda lägenheten. Lyxigt med storbildstv i allrummet och dessutom tv i båda sovrummen. Två toaletter och duschar, så vi behöver inte trängas.

Kollar in stan nästa dag och vi tycker att det är en av de trevligare vi besökt i Chile.

Katedralen i Arica
Katedralen i Arica
Shopping gatan i Arica
Shopping gatan i Arica
Utsikt över Arica
Utsikt över Arica
Flagga på berget El Morro i Arica. Största flagga som vi någonsin sett. Heinz står intill flaggstången.
Flagga på berget El Morro i Arica. Största flagga som vi någonsin sett. Heinz står intill flaggstången.
"Club de Yates" i Arica
”Club de Yates” i Arica
Heinz testar en engelsk kulspruta
Heinz testar en engelsk kulspruta

Här regnar det bara rejält vart 20:de år, och staden kallas för ”ständiga vårens stad” tack vare jämnt klimat. Städar och tvättar bilen, det var svårt att se vilken färg den hade p g a allt damm. Har nu några slappa vilodagar i Arica. Hängde en del på stan och en dag besökte vi grottor som ligger 10 km ner söderut längs kusten.  Dessa var helt klart imponerande.

Grottorna söder om Arica
Grottorna söder om Arica
Lena sitter och väntar vid ingången till grottan. Hon ser ut som en liten prick.
Lena sitter och väntar vid ingången till grottan. Hon ser ut som en liten prick.

Vi har seglarkompisar som lämnat Valdivia och seglat nonstop till Equador. Tog sedan flyget tillbaka till Valdivia där de hämtade sin lilla husbuss, som de köpt i Chile. De körde nu norrut och det tajmade så bra att vi kunde träffas i Arica. Stämde träff på en Restobar, för att i första hand få oss några öl. Nää, ingen ölservering idag, för det är valsöndag. Va f-n, ingen bira, ja vi får väl gå till en supermarket och handla istället, men det var lika torrt där. Men vi gav inte upp ännu, kom på att vi hade några sexpack i bilen och Peter hade kalla öl i isboxen i husbussen, så det slutade ändå lyckligt på en strand i solnedgången.

Packar en liten ryggsäck och lämnar bil och lägenhet, för en tvådagars bussresa till Peru. Hamnar i staden Tacna, där vi tog in på ett schyst hostal. Flanerar runt lite i en fin stad och på kvällen äter vi vårt livs första Ceviche, Perus nationalrätt. Marinerad fisk i lime och citron, med en leche de tigre sås. Serveras med sötpotatis och rostad majs samt majskolv. Fantastiskt gott och jätteportioner. Avslutar kvällen med ”happy hour” bar, få två betala en.

Tacna by night. Påminner lite om Thailand
Tacna by night. Påminner lite om Thailand

Nästa dag besöker vi katedralen i Tacna och sedan minst 1000 småaffärer med kläder och smycken. Äter Ceviche idag också, lika gott. Gäller att passa på.

Katedralen i Tacna
Katedralen i Tacna
Peru och staden Tacna
Peru och staden Tacna
En boulevard i Tacna
En boulevard i Tacna

Dagen därpå promenerar vi till Internationella busstationen och tar därifrån en taxi tillbaka till Chile. När vi åkte till Peru med buss tog det minst en timme vid gränskontrollen, men nu med taxi var det ordnat på 10 minuter. Nu har vi visum för ytterligare tre månader i Chile.

När någon har omkommit i trafiken, finns på platsen ofta en liten ”minikyrka” med gudabilder, kors, fotografier och blommor. Det är en hel del av detta längs vägarna. Det verkar också som att en bil som någon omkommit i, inte flyttas, så ofta ligger det en bil i terrängen var 10 km i snitt. Ibland ligger det två med bara 100 meters avstånd och dessa har troligen krockat med varandra. När vägen är krokig och det blir en extra brant kurva står det nästan alltid ett kors där, lite ruggigt.

Ett av hundratals bilvrak
Ett av hundratals bilvrak

Upp tidigt och packa bilen. Nu börjar resan söderut och vi startar med Ruta 5 ner till Iquique och därifrån blev det 400 km kustväg ner till byn Mejiljones, där vi övernattade. Vägen följer nära stranden av Stilla havet och det är vackert. Vi har nu som princip att inte åka samma väg två gånger, vilket innebär att där vi åkt Ruta 5 norrut, försöker vi finna annan väg söderut. Dock finns det några partier där det bara finns ett alternativ.

Nästa dag rundar vi staden Antofagasta och sedan fortsätter vi längs den vackra kusten söderut ca 350 km. Lämnar kusten och följer en inlandsväg istället, via staden Diego de Almagro och sedan ner till staden Copiapo. Hittar ett hostal med skilda rum och snubben som äger stället skyndar sig att ge Lena värsta sviten i tron om att Heinz och jag bor ihop. Konstigt värre, men bra för mig, som fick komma till sviten efter att jag parkerat bilen. Fixar middag, är lite sociala och sedan sängen.

Nu bär det iväg i bra fart längs Ruta 5 ner till La Serena. Mycket fin väg så vi åkte 340 km under 2 timmar och trettio minuter. Peugeot dieseln spann som en katt i 160 km/h. Lena blev fartblind efter ett tag och slutade då klaga. Sedan blev det ”bondväg” igen. Åkte upp till byn Andacollo och därifrån blev det 30 km skräckväg till Samo Alto. Vägen var bara lite bredare än bilen och snirklade sig upp längs bergssidorna. Fanns mötesplatser var 100:de meter. Lena var skräckslagen delar av tiden, och förmodligen Heinz också för han satt  i mera än en timme och bara stirrade rakt framåt, istället för att njuta av den otroliga utsikten.

På väg längs "skräckvägen"
På väg längs ”skräckvägen”
Ett vattendrag i en liten dalgång. Väldigt ovanligt i dessa trakter.
Ett vattendrag i en liten dalgång. Väldigt ovanligt i dessa trakter.

Åker via Ovalle ner till Monte Patria där vi övernattar på lyxhostal.

Verandan på vårt "lyxhostal". Grillspett och bärs till middag.
Verandan på vårt ”lyxhostal”. Grillspett och bärs till middag.

Äter hotell frukost och sedan inlandsväg 150 km ner till kusten och sedan kustvägen ner till Vina del Mar/Valparaiso. Två städer, men ihopbyggda. Checkar in i en bra lägenhet som ligger 4 km från båda städerna. Det går metro mellan städerna.

Börjar nu bli lite grönare när vi åker söderut.
Börjar nu bli lite grönare när vi åker söderut.
Vy från lägenheten ner mot Vina del Mar.
Vy från lägenheten ner mot Vina del Mar.

Valparaiso är väldigt kuperat och redan på 1800-talet byggdes hissar/liftar där det var stora höjdskillnader inne i staden. Första dagen tog vi en långpromenad till Valparaiso och provade där en hiss/lift byggd 1902, funkade fint.

Vi bodde sex dagar i lägenheten och tillbringade två i Valparaiso, två i Vina del Mar och en dag gjorde vi en biltur ner längs kusten söder om Valparaiso. Vädret var tyvärr ganska tråkigt mestadelen av tiden här, mulet, tidvis kallt och regn. Trist, nu när vi var vana med sol och varmt.

Härliga färger på träden.
Härliga färger på träden.

Packar bilen och åker söderut längs mindre vägar. Passerar en nationalpark som är vacker, men grusväg som tidvis är så brant att vi knappt kommer upp.

Vy över den sista nationalparken vi passerade före Valdivia.
Vy över den sista nationalparken vi passerade före Valdivia.

Landar efter många timmar och 650 km i staden Conception.

Tar in på hostal där vi får parkera bilen i garage. Käkar Heinz goda stekta revbensspjäll till middag och sedan sängen. Det är väldigt lyhört och vid tretiden vaknar Lena av att grannarna gökar för fullt. Hon låg i en hel timme och lyssnade på den småstönande flickan. Uthållig gubbe hon raggat upp.

Upp vid 7-tiden och käkar frukost och packar bilen. Iväg söderut längs mindre vägar. Gasar på genom fin natur, de 450 km som återstår till Valdivia. Nu vill vi hem till båten. Åker direkt till supermarket Jumbo för att handla och sedan till Alwoplast och båten. Här är allt som det ska, båtarna verkar må bra, och nu börjar ett stort jobb med att tömma bilen. Skönt att få sova i sin egen säng, efter 40 dagars resa och en sträcka på mer än 8500 km. Bilen drack i snitt på hela resan 0,49 liter diesel / 10 km. Fantastisk bil, skulle kunna tänka mig en sådan, trots fransktillverkad.

Nästa dag, den 4/12, upp tidigt och iväg för att hämta katten från hotellet. Hon mådde fint, pratade högt och tydligt till oss de första 24 timmarna, sedan var allt som vanligt igen. Hade bilen ett dygn till, så nu bar det iväg för att storhandla. Lyckades på 7 timmar och sex affärer fylla bilen så att det var på gränsen att någon fick ta bussen tillbaka.

Nu har det gått en vecka, båten är renare och bogsprötet är klart för montering. Snart dags för jul och nyår, får se vad vi hittar på då.

 

Ha det bra / Lena och Micke