Vi har nu seglat tillbaka osterut  25 miles for att kunna klarera in i Chile – Puerto Williams. Men forst klarerade vi naturligtvis ut fran Argentina, vilket da skedde i Ushuaia, 25 miles vasterut. Saledes har vi alltsa redan passerat en gang tidigare alldeles utanfor Puerto Williams nar vi seglade till Ushuaia. Inte helt smidigt system.

Vid inklareringen maste man forst till polisen for att bli godkanda och fa en stampel i passet. Sedan till Aduanas / Tullen for att fylla i papper och fa stamplar pa dessa. Sedan ivag till Halsovardsmyndigheten for att pa heder och samvete skriva under pa att vi inte har nagra kryddor, mjol, kott, schampo!, frukt, gronsaker mm, mm i baten. Aven dar stamplar pa papperet. Avslutningsvis gar man till Armadan/Prefecturan for att fa det slutgiltiga tillstandet/pappertet med massor av stamplar. Dar betalar man ocksa en s.k ”fyravgift” for underhall och drift av sjomarken, farleder och fyrar. Denna erlagges i US$, vilket da ar bra att ha med sig pa baten. Maste ocksa tillagga att alla myndighetspersoner har ar mycket trevliga, hjalpsamma och tillmotesgaende.

Puerto Williams ar ett mysigt litet samhalle/stad, mest bestaende av militar personal, framst fran Armadan. Alla har ar jattetrevliga, till och med folket i bilar man moter vinkar och ar glada. Finns tre mindre supermercados, bensinmack, nagra restauranger och en hel del smaaffarer med allt mojligt tingel tangel.

Sitter nu pa ett kombinerat museum och bibliotek, dar de tillhandahaller fri dator och internet. Hastigheten ar inte den hogsta, men man ska inte klaga utan vara tacksam att det faktiskt fungerar.

Puerto Williams ligger i sjalva Beagle kanalen och pa on Navarino. Har finns fyra till fem olika promenadstigar om man vill ut i naturen och upp pa bergen. Langden pa stigarna varierar fran den kortaste som ar en dagstur, till de langsta som ar pa ca fyra dagar. Bra att ha taltet och sovsacken med sig.

Vi ar nu framme vid midsommartid har nere. Kanns lite konstigt att det ar julafton snart. Det ar dock en harlig kombination eftersom det faktiskt ar en hel del sno pa alla storre berg runtomkring.

Vi tankte fira jul har och om vadret tillater darefter tankte vi ut pa en segeltur nagon vecka, runt omkring oarna kring Kap Horn – Cabo de Hornos.

Ha de bra och God Jul/ Lena och Micke

Handlade mat och dryck för minst en månad. Det tar i stort sett en hel dag i anspråk för dessa bestyr och detta trots att vi begagnar taxi för transporterna ner till hamnen. Vädret såg nu fint ut för fyra dagar framåt, inga stormar annonserade, utan bara någon mindre kuling och den var dessutom från rätt håll. Kastade loss och seglade på under fina förhållanden två första dygnen. Tredje dygnet ökade vinden och havet blev guppigare. Vi hade kurs mot ön Isla de los Estados som ligger 20 miles öster om Eldslandets östra spets. Sundet mellan Eldslandet och ön är beryktat för starka nordgående strömmar, men dessa borde inte bli några problem för oss i detta läge. När vi hade ca 100 miles kvar började havet påverkas av tidvattenströmmen, viket innebar att tidvis blev vågorna väldigt korta och branta, med en och annan brottsjö. Vi hade vindbyar på över 20 m/s och en snittvind på 15 som mest. Båten skötte sig fint, det var bara vid ett tillfälle som vi åkte lite kana och drog ikull över 50 grader. Sista morgonen blev det extra besvärlig sjö rakt bakifrån. Lena höll just på att langa upp frukosten när det blev ett rejält dån bakom båten och sedan ett fräsande läte. Tjipptjillivipp stod jag med vatten upp till knäna och en hel del även ner i båten trots att nedre luckan var stängd. En stor brottsjö hade nu rullat in med full kraft bakifrån och fortsatte att rulla över hela båten. I dessa lägen är det bra att båten är ganska öppen bakåt så att vattnet snabbt länsas ut. Även gummibåten som hängde i dävertarna blev fylld med vatten. Det var första gången detta hände för oss och en nyttig erfarenhet.

Angjorde ön på eftermiddagen, efter att ha sett densamma under hela dagen. 870 meter högt berg alldeles vid ankarplatsen. Ankrade första natten i en yttre vik för att sedan nästa dag köra in i den inre lagunen. Rekommendationerna är att gå in på högvatten eftersom djupet i inloppet är begränsat och bredden på hålet som ska passeras är bara 10 meter vid högvatten och kring 6 meter vid lågvatten. Båten som är 4,6 meter känns extra bred vid sådana tillfällen. Väl inne förtöjde vi med fem/sex linor till land. Låg sedan väldigt trygga där under 10 dagar, trotts väldigt häftiga wilywaws då och då.

Otrolig natur med enorma berg och dalar, vattenfall och insjöar. Terrängen dock bitvis väldigt svårforcerad p g a tät vegetation. Ön är obebodd sånär på att Armadan (Marinen i Argentina) har en postering med två man i en av fjordarna.

Våran lilla utombordare på 4 hk tappade helt plötsligt kylningen så vi fick byta till stora utombordaren. Den hade inte varit i tjänst sedan Brasilien, men startade galant på tredje rycket. När vi flyttade från yttre ankarplatsen blev en av våra flytlinor på 120 meter kvar där, så nu tog jag jollen för att hämta den. En miles, alltså 1,85 km, att åka, vilket skulle gå kvickt nu med stora motorn. Full fart framåt, kul med lite mera fart än vanligt, motorn gick som en klocka i en km, sedan tvärt död. Inget hjälpte, vad göra nu, bara 800 meter kvar. Tidvattenströmmen gick utåt så jag fick draghjälp med rodden. Tidvattnet skulle vända på några timmar så jag kunde få skjuts även tillbaka. Hämtade linan och började sedan ro tillbaka. Lite tungt eftersom strömmen fortfarande gick emot, men det är väl bara att ligga i och ta detta som ett träningspass. Vind kommer nu, men tyvärr från fel håll så det var bara att snabbt ta sig i land. Vinden låg på med 10-12 m/s så det var bara att glömma rodden. Förtöjde båten och började fundera på att leta upp vatten och någon grotta eller dylikt som skydd. Så här i efterhand hade det varit smart att ta bärbara VHF:n med. Tänker nog på det nästa gång. Hann bara vara iland 5 minuter så hördes ett motorljud, och det var inte en SAR hkp, utan Heinz 2,5 hk Mercury. Heinz och Modris kom och räddade mig från detta lilla Robinson Cruze äventyr. Lena hade skickat iväg grabbarna eftersom hon blev lite orolig efter några timmar och såg framför sig hur jag åkt ut i Sydatlanten med tidvattnet. Det var precis på gränsen att 2,5 hk klarade att ta oss hem mot vinden. Nästa dag rengjordes förgasaren och nu går Johnson perfekt.

Klättrade andra dagen upp på närmaste berg för att ta lite bilder på båtarna. Konstaterade att mina orienteringsskor med ståldubbar passade perfekt i denna terräng. Vi fyllde vattentankarna direkt från vattenfallen och fick troligen värsta källvattnet med massor av mineraler.

Eftersom terrängen inte var direkt promenadvänlig krävdes en del power och djävlar anamma för att ta sig fram. Det visade sig att på tyska båten Kikam hade en tjej, Cessida från tyskland möntrat på för några veckor. Hon kunde klättra i berg och for fram som värsta skogstrollet, så jag fick en väldigt trevlig lekkamrat. Vi gjorde totalt tre längre vandringar/klättringar vilka blev riktiga höjdare och definitivt rejäla utmaningar.

Efter tio dagar lämnade vi Puerto Hopener och Isla de los Estados. Kändes lite vemodigt eftersom man sannolikt aldrig mera återkommer till denna underbara plats. Seglade under kvällen/natten över sundet och in i Beagle kanalen. Ankrade i en vik på Eldslandet för att besöka äldsta ”ranchen” från 1886, på Tierra del Fuego/Eldslandet. Vi hade läst att de på detta, numera museum, hade WiFi ,och det var ju några veckor sedan vi kollat mailen. Jodå, de hade ett ”tehus” där det fanns WiFi. Bra, då går vi dit och köper en kaffe och surfar lite. Nä, så enkelt var det inte, det kostade nämligen 240 pesos / person för att bara närma sig stället. Vi gick hem igen.

Seglade nästa dag till Ushuaia, världens sydligaste stad, med ca 120 tusen invånare. Hade delvis motvind och byar på 22 m/s, 2 knop motström och det snöade tidvis ymnigt och tempen låg på någon minusgrad. Roligare har man haft. Speciellt eftersom storseglet i en vindby slets av på mitten, så nu måste vi hitta en segelmakare i Puerto Montt eller Valdavia i Chile. Finns ingen i Ushuaia, så nu har reservseglet kommit på plats och det visade sig hålla en hög kvalité.

Väl framme fick vi en bra bryggplats vid Club AFASyN. Ushuaia påminner en del om Kirkenes i Nordnorge. Dagen efter vi anlänt blev det sol och varmt, härligt. Våra svenska kompisar på Tua-Lisa och tyske Heinz på Kikam blev kvar på Isla de los Estados. Vi tog med oss Cessida till Ushuaia eftersom hon snart skulle flyga hem till Europa. Ligger kvar här i Ushuaia någon vecka för att sedan gå till Puerto Williams i Chile.

Vi har inte fått ut så mycket bilder på sista tiden, så därför lägger vi upp lite mera nu när vi kan.

 

Ha det bra / Lena och Micke