Jaha, då var det dags att säga ”tack och hej” till Brasilien. Det är med en portion vemod som vi lämnar detta stora land med alla fina människor, sköna natur och fantastiska klimat.

Det blev totalt 9 månader och 6 dagar som vi seglat längs Brasiliens kust, från Fernando Noronia i norr till Rio Grande do Sul i söder. Totalt har vi i Brasilien seglat 2700 miles, varav många avstickare upp i floder, runt öar och in i stora vikar. Vi har stannat på 39 olika platser och där hunnit uppleva hur brasilianarna lever och bor. Det är mycket som varierar när man förflyttar sig mellan olika delstater. Hudfärg, bemötandet, öppenheten, arkitekturen, naturen, matkulturen, priserna på mat och dryck m m.

Efter en 200 miles segling i frisk vind och tidvis stökig sjö har vi nu angjort Uruguays kust och den lilla staden La Paloma. Här talar alla spanska, så nu gäller det att ställa om från portugisiskan. Vi hade hört att de skulle vara bättre på engelska här än i Brasilien, men det vi  upplevt hittills är inte imponerande. Bortsett detta verkar Uruguay vara ett spännande land, som klimatmässigt motsvarar Sydspanien och påminner även i övrigt en del om Spanien. Folket verkar vara vänliga och hjälpsamma, med ett trevligt bemötande.

Ha det bra / Lena och Micke

 

Efter tio dagar i Porto Belo drog vi upp ankaret och seglade 55 miles söderut längs kusten. Vi passerade utanför den stora ön llha de Santa Catarina och gick in till kusten någon timme före skymning. Det gick in en hel del dyning på ankarplatsen så nattsömnen blev inte så god, speciellt inte när det kom en regnfront klockan fem på morgonen och fronten förde med sig vind på upp till 18 m/s direkt från havet. Vågorna byggdes upp mycket snabbt och det blev stora krafter på ankarutrustningen. Vår avlastningstamp till ankarkättingen slets av efter några minuter och vi blev hängande direkt på kättingen och ankarspelet. Ankarspelet var på väg att slitas lös från båten, så vi startade maskin framåt för att avlasta spelet. Fick på en ny avlastningstamp och efter någon halvtimme gick vinden ner till bara 10 m/s. Så fort det ljusnade började vi ta upp ankaret, men det visade sig att det schackel som fäst den avslitna avlastningstampen blivit böjd och gick inte att ta loss. Fick ta fram vinkelslipen och kapa lös schackeln och sedan kunde vi ta upp ankaret. Jobbig start på dagen, men så är det ibland när man lever på naturens villkor. Nu skulle vi segla 335 miles ner till Rio Grand do Sul, som är sista stoppet före Uruguay. Vi hade god vind från NO så vi loggade 158 miles första dygnet och 151 det andra och kunde därmed droppa

ankaret vid inloppet till Rio Grande vid lunchtid. Byn Rio Grande ligger 10 miles upp i floden, så vi väntade till nästa dag med att gå upp dit.

Under eftermiddagen stod jag och tittade på alla fiskebåtar som körde runt och la nät. Plötsligt kommer det upp något enormt ur vattnet bara 10 meter från båten. Ett huvud stort som på en tjur tittade upp med enorma ögon, sedan kom munnen som öppnades och visade en uppsättning bruna tänder. Gapet hade utan problem rymt två människohuvuden. Ingen säl, ingen delfin, vad f-n var detta. Inte bada här, nej nej. Dagen efter när vi gick upp mot Rio Grande fick vi svaret. På stenpiren längs inloppet låg det ett 50-tal sjölejon och slappade och när vi passerade grymtade en del av dem rejält.

Framme i samhället Rio Grande kunde vi lägga oss vid ”Museo Oceanograficos” brygganläggning. El och vatten, bevakning dygnet runt och jättetrevlig chef med personal. Ville inte ha något betalt utan tyckte att det var trevligt med utländskt besök. Eftersom det bara fanns utrymme för en båt långskepps fick vi lägga oss utanför holländska ”Dubhe”. Detta av främst praktiska skäl eftersom de

enkelt vill kunna gå iland med hunden och vi inte ville att katten  skulle springa iland så lätt. Hunden Balu vaktade bra på katten, så fort hon försökte ta sig över till land jagade Balu tillbaka.

 

 

 

Vinden skulle vända från S till N och börja blåsa rätt in i sidan under natten, så vi rodde ut med två ankare för att kunna avlasta trycket som båtarna pressar mot kajen. 50 respektive 80 meter lina borde räcka och sedan kopplades dessa upp från för och akter till våra elvinchar. Vinden kom under natten och vi fick byar på över 18m/s rätt i sidan. Vi använde alla våra fendrar samt några lånade. Avlastningsankarna satt bra i botten och tamparna höll, men tyvärr räckte inte dessa åtgärder, utan Dubhe pressandes under en vindby så hårt mot träkajen att ett skrovfönster knäcktes. Med lite tur går det att reparera.

I stan Rio Grande bor det 175 000 invånare och det finns en hel del

skeppsbyggnadsindustrier och enorma mängder stora som små fiskebåtar. Stan liknar inget annat vi sett i Brasilien, det påminner oss mycket om Estland i mitten av 90 talet.

 

 

 

 

Oceanografiska museet har också en rehab avdelning för djur. Skadade pingviner och sjöfåglar, samt en sjölejonhona vid namn Pirella. Pirella är 25 år gammal och togs om hand när hon var liten.

Fyra gånger har man ”sjösatt” henne med de andra sjölejonen i havet, men Pirella har ganska snart legat utanför sin bassäng och velat komma tillbaka.

 

 

 

 

Nästa etapp ner till Uruguay och stan La Paloma är på 200 miles och anses vara lite besvärlig med seglingsdjup på bara 20 meter och ibland snabbt skiftande vindar. Som det ser utjust nu blir vi nog kvar en till vecka i Rio Grande.

 

Ha det bra /Lena och Micke

Sao Francisco do Sul blev en trevlig upplevelse med en bra ankarplats en bra bit upp i floden. Vi träffade våra holländska kompisar och själva samhället var lämpligt stort och inte så mycket turister. Vi låg ankrade precis utanför myndigheterna, Marina do Brazil och Receita Federal, vilket i Sverige motsvarar Marinen och tullen. Efter några dagar fick vi besök av Marinen och de såg då att vi inte ”checkat in” i denna delstat. Vi har med tiden blivit ganska

luttrade, så enklast är att invänta besök och ta lite skäll. Det är inte ofta vi får påhälsning och reglerna säger att man ska ”checka in och ut” så fort det finns Marina do Brazil och Capitania i en hamn. Om detta stämmer vet vi inte riktigt eftersom vi får olika besked om detta av olika myndighetspersoner. Detta gäller generellt för myndigheterna i Brasilien, det mesta är ofta väldigt otydligt.

Nu fick vi i alla fall ”checka in” och detta med bra service eftersom de hämtade våra papper från båtarna, åkte in och skrev sina papper och kopierade, för att sedan komma ut och leverera incheckningspapperen. När vi sedan åkte iland kom det fram en trevlig dam som undrade om vi hade fått problem med myndigheterna. Hon hade sett från sin lägenhet att vi blivit bordade. Om vi nu hade fått problem skulle hon minsann hjälpa till att ställa saker tillrätta, de där maringubbarna kunde minsann vara rejält besvärliga. Hon berättade att de ser våra båtar från balkongen och att vi har förgyllt deras tillvaro genom att ligga ankrade ute i floden, det är inte så ofta som det ligger utländska båtar där.

Hon och hennes man ville i alla fall bjuda på något att dricka, så vi bestämde att måndag skulle passa bra. Vi skulle naturligtvis ta holländarna med oss och de fick gärna ta med hunden. Vi påtalade att det blir bra med en öl eller ett glas vin och en stunds samvaro. De ville gärna höra om livet på havet.

På måndag eftermiddag stegade vi upp till Biba och Milos lägenhet. Enormt stor våning med jättemånga rum  uppbyggd med en slags ”walk around” princip.  Balu (hunden) som bara varit inomhus ett

fåtal gånger i sitt femåriga sjöliv, blev helt vild och sprang runt runt och var överlycklig. Det där med bara någon öl eller vin hade gått Biba och Milo förbi, för de hade bullat upp med världens buffé och Milo grillade spett för en hel pluton. Denna enkla kväll pågick i sju timmar och vi åt och drack så vi höll på att spricka och maten var supergod. Biba och Milo är

superfina människor och när vi skulle skiljas rullade tårar nerför mångas kinder. Denna typ av bemötande är genomgående i Brasilien, folket är jättevänliga och det gäller rik som fattig.

Vi lämnade efter nio dagar och seglade vidare 65 nm till Porto Belo. En ganska trevlig by med skyddad ankarplats. Här blåser och regnar det om vartannat och den sol vi vant oss vid under lång tid har gömt sig ordentligt. Det var så blött för några dagar sedan att vi fick köra värmen en hel eftermiddag. Porto Belo är Brasiliens centrum för Hobie Cats och denna vecka pågår de brasilianska mästerskapen, så det är en hel del jolleseglare i farten. Porto Belo har också en tydlig ”sjörövarprofil”, med en massa sjörövarbåtar som åker runt med brasilianska turister.

För några dagar sedan knackade det på hos oss av en snubbe, Marcos, som ville komma förbi lite senare och titta på båten, eftersom han funderar på att köpa en liknande. Det visade sig att Markos arbetade som fotograf med specialitet marina regattor.

Trevlig kille som hade rötter i Spanien och Italien men född i Uruguay och bodde nu i Brasilien. Mor och far bor i Montevideo, så nu kanske vi kan få äta Uruguyanskt julbord i år. Hans kusin driver en marina i Uruguay så ibland träffar man rätt folk.

Vi blir kvar här några dagar till eftersom den sydliga vinden är ihärdig.

Ha det bra / Lena och Micke